Lyssna på Södertälje

Gotham i England. Mols i Danmark. Bemböle i Finland.

Å Södertälje i Sverige.

I många länder, för att inte säga dom flesta, tycks det finnas en stad eller ett samhälle där invånarna historiskt har betraktats som … lite udda.

Lite annorlunda.

Lite … tokiga.

Vi ser det i Holland, i Grekland, i Polen – ja, i vartenda land på kontinenten.

Å Tyskland sägs till och med ha flera så kallade tokstäder.

Men hur kommer det sig att just Södertälje blev Sveriges tokstad – att Tälje Tokar blev en vedertagen, om än skämtsam synonym för stadens invånare?

I berättelserna beskrivs tokarnas tokerier ofta snarlikt – oavsett vilket land, eller vilken stad, det handlar om.

Ibland försöker dom odla salt på åkrarna.

Andra gånger bygger dom hus utan fönster, och försöker fånga solen i säckar.

Dom gömmer kyrkklockorna i sjön när kriget hotar.

Å dom gör märken i båten, för att kunna hitta den igen, när freden kommer.

Så – varför blev Södertälje tokarnas svenska hemvist?

Läget, är det enkla svaret.

Södertälje ligger mitt i korsningen av flera stora genomfartsleder, både till lands och sjöss. Genom historien har människor ofta rest igenom staden, på väg till eller ifrån Stockholm.

Kungar och drottningar, militärer och missionärer har passerat, rastat, fastnat, köat och väntat i Södertälje – och kritiskt betraktat lokalbefolkningen, så som turister ofta gör.

Men läget är inte hela sanningen.

Berättelserna om Tälje Tokar går långt tillbaka, precis som stadens historia.

I juli 1719 brändes Södertälje av ryska trupper som härjade längs ostkusten.

Det skulle ta närmare hundra år innan staden hade återhämtat sig – men redan några år efter rysshärjningarna passerade Carl von Linné staden, och passade då på att benämna den som en ”liten fläck”. Han tyckte staden var knappt beboelig.

Det gamla hospitalet – idag mer känt som gamla flickskolan uppe på Orionkullen – spädde också på stadens tokrykte.

Under slutet av 1700-talet fungerade hospitalet som sjukhus för dom södra länsdelarna.

Å patienterna rörde sig fritt på stan.

Det gjorde även Täljebornas husdjur.

Svinen släpptes ut för att på egen hand hitta föda på stadens gator – vilket säkerligen fick en å annan genomresande att rynka på näsan i avsky.

Men djurtemat slutar inte där.

När Carl Michael Bellman 1791 publicerade Fredmans sånger fanns visan om Magistraten uti Tälje med – där de styrande herrarna utmålades som just svin.

Tälje Tokar är på många sätt ett eko från Södertäljes långa, ofta besvärliga men alltid spännande historia.

Begreppet är kultur, en del av stadens själ, en tydlig karaktär och personlighet.

Något att känna stolthet över.

Det är trots allt inte många städer – förutom Stockholm – som fått en visa av Bellman tillägnad sig.

Å när allt kommer omkring ligger säkert en del av förklaringen till begreppet i själva namnet.

Tälje Tokar.

Det låter ju onekligen bra.

Det tyckte säkert Bellman också.

Sankta Ragnhilds kyrka, med anor från 1100-talet, ruvar på många berättelser.

En av dom är legenden om Skottet mot kyrktuppen.

Sommaren 1719 härjas den svenska ostkusten av ryssar.

I ett försök att tvinga den svenske kungen att skriva under ett fredsavtal, har den ryske tsaren – Peter den store – skickat sin krigsflotta över Östersjön.

När den svenske kungen dröjer med sin underskrift, sätter tsaren in terrorn.

Ryska soldater och kosacker stjäl, skövlar och bränner allt dom kommer åt utefter ostkusten.

Förstörelsen är enorm. Tusentals slott, gårdar och torp bränns.

Å Sverige har lite – om ens något – att sätta emot.

Den 21 juli är det Södertäljes tur.

På förmiddan kommer en man inridande genom Järnatullen, stadens södra infart. Han anländer i hast, med andan i halsen, men lyckas ändå ropa: ”Ryssen kommer rätt nu i land!”

Olycksbudet är dessvärre sant.

Ett hundratal ryska kosacker har landstigit med hästar vid Brandalsund, en dryg mil söderut, å är nu på väg mot Södertälje.

Kosackerna spiller ingen tid. Dom rider i ilfart – å i samma stund som det dova ljudet från hästarnas hovar börjar eka i stadens utkanter, tänder dom sina facklor.

Snart står hela Tälje i lågor.

Försvar och motstånd är lönlöst för stadens borgare.

Å nån hjälp från karolinerna – den svenska kronans styrkor – finns inte att få. Dom har positionerats på östra sidan av kanalen, för att bevaka vägen mot Stockholm.

Huvudstaden måste försvaras till varje pris.

I lågornas förödande sken – och till ljudet av tilltagande kaos och skräck – spränger kosackerna till häst fram genom Södertälje, längs vägen som invånarna idag kallar Storgatan.

Framme vid Stora torget och kyrkan gör dom halt, innan även rådstugan sätts i brand.

Enligt legenden samlas Täljeborna på torget och ber för sin kyrkas överlevnad.

Kosackhären möter deras böner med skratt, men lovar ändå att skona kyrkan – om bara någon, med ett enda skott, lyckas skjuta prick på kyrktuppen.

Varje legend kräver ju sin hjälte.

Så Täljes vassaste skytt hämtas snabbt till platsen – och lyckas sätta en kula mitt i tuppen.

Staden är så gott som förstörd. Men kyrkan är räddad.

För kosackerna håller sitt löfte – dom rider tillbaka till Brandalsund, och ger sej av söderut.

Så … är berättelsen om Skottet mot kyrktuppen sann?

Troligtvis inte. Det mesta talar emot. Den ryske tsarens order till styrkorna var att bränna allt dom såg – men undvika strid och skona befolkningen.

Å kyrkor fick absolut inte röras; den som bröt mot förbudet straffades hårt.

Det är inte heller säkert att den nuvarande kyrktuppen ens existerade år 1719.

När Sankta Ragnhilds kyrka drabbades av en brand 1881, rasade nämligen kyrktornet ihop.

Å med största sannolikhet kostade man på sig en ny tupp när kyrkan byggdes upp igen.

Så vad är sant och vad är legend?

Ingen vet väl säkert – förutom möjligen den frodige kyrktuppen, han som än idag vaktar över Sankta Ragnhilds kyrka, med ett mytomspunnet litet skotthål i sin runda mage.

Sala Silvergruva. Koppargruvan i Falun. Malmberget i Gällivare.

Svenska gruvor för lätt tankarna till Bergslagen.

Men en gång i tiden bröts faktiskt järnmalm på flera håll runt om i Sörmland.

Inte minst i Järna.

Strax sydväst om tätorten ligger Vattgruvsmossens naturreservat, en till stora delar orörd skogsmark – full av mossar, gruvhål fuktiga grottor.

Här utvanns järnmalm redan på 1600-talet, bland annat från gruvbrottet Vattgruvan.

Under mitten av 1800-talet utgjorde Vattgruvan det huvudsakliga brytningsstället för järnmalm i Sörmland – å runt gruvan växte ett levande samhälle fram, med tillgång till allt som behövdes för gruvdriften.

Men i den lilla gruvbyn fanns också svinhus, ladugård, odlingar och bostäder för arbetarna.

Som mest levde och arbetade upp emot 100 människor här.

Dom utförde ett obegripligt farligt arbete nere i gruvhålets mörker, bland sot och kvävande fukt – ett arbete som dessutom innebar dåligt betalt.

Kring år 1860 tog järnmalmen i Vattgruvan slut.

Det 107 meter djupa gruvschaktet övergavs. Malmbrytningen flyttades, liksom människorna i den en gång så livfulla gruvbyn.

När pumparna slutade arbeta vattenfylldes gruvhålet snabbt.

Å det som lämnats kvar där nere i djupet förblev en hemlighet.

För vattenfylld kom Vattgruvan att stå i över 100 år – övergiven och kolsvart, med seklernas minnen gömda, och kanske glömda, någonstans där nere i djupet.

Men inget varar som bekant för evigt.

En ny tid skulle komma – med nya krafter som sökte svar i Vattgruvans djup.

Södertäljepolisen, mitten av 1980-talet. Tipstelefonen går varm.

Ett rykte har tagit fart. En röst på andra sidan linjen berättar att stadens kriminella har dumpat både vapen och brottsoffer ute i Järnaskogarna.

Mer specifikt i Vattgruvans djup.

Polisen är till en början tveksam.

Men i takt med att tipsen blir alltfler väcks en tanke:

Kanske döljer sig något på botten av Vattgruvan?

För att ta reda på sanningen anlitas dykaren Sven Nahlin, för en 107 meter lång färd rakt ner i underjorden.

Å mycket riktigt gör han en hel del fynd: lite skrot, nån cykel, ett och annat försäkringsbedrägeri – men varken vapen eller brottsoffer.

Insatsen avslutas.

Men Sven Nahlin har fått blodad tand.

Han bestämmer sig för att tömma gruvan på vatten – för att med säkerhet kunna avslöja vilka hemligheter som döljer sig på botten.

Ett stort arbete rullas igång.

Hösten 1985 släpas tonvis med utrustning ut i naturreservatets skogar.

Den sista helgen i oktober utropats till ”gruvhelg” – publiken strömmar till.

Radio och TV är på plats – å bussar med besökare går i skytteltrafik från Järna ut till gruvhålet.

Folkfesten är ett faktum.

Men insatsen slutar i fiasko.

Trots tusentals arbetstimmar når man bara 45 meter ner.

Resten av Vattgruvan förblir vattenfylld.

Året därpå görs dock ett nytt försök.

Å strax före midnatt den 27 september – när närmare 20 miljoner liter vatten har pumpats upp – ligger Vattgruvan äntligen torrlagd.

Champagnekorkarna flyger i luften.

Men något stöldgods – eller några undangömda brottsoffer – hittas aldrig.

Så redan dagen därpå – söndagen den 28 september 1986 – slås pumparna av.

Å fyra månader senare ligger Vattgruvans bråddjup återigen dolt i becksvart skogsvatten.

Vid Malmsjöns sydligaste spets ligger mynningen till den mytomspunna Rysstunneln – mörk, lockande och hemlighetsfull mitt i den frodiga grönskan.

Som vore den ingången till Bergakungens sal.

Genom åren har den lockat generationer av spänningssökande Södertäljepojkar till underjordiska upptäcktsfärder – den där tunneln, som enligt legenden grävdes av ryska krigsfångar under 1800-talets början.

Men var går gränsen mellan berättelse och myt?

Vad är sant – å vad är saga?

Stora delar av Rysstunnelns historia är höljd i dunkel.

Den byggdes troligen nån gång under 1830-talet – men inte av ryska fångar.

Istället var det en av landets rikaste män, å tillika en av dom stora godsägarna kring Södertälje, som såg till att tunneln blev verklighet.

Kammarrådet Nils Dufva ägde vid 1800-talets mitt Hanstavik och Lina gård, nere vid Linaviken – ett stort jordbruk med ett antal kvarnar, som periodvis krävde mer vatten än vad den lilla bäcken som rann genom ägorna kunde förse gården med.

Vattenförsörjningen var således en återkommande huvudvärk för herr Dufva.

Men i hopp om en smidig lösning hade han börjat blicka mot den närliggande Malmsjön.

Två-tre kilometer bort.

50 meter över havet.

En knapp kvadratkilometer till ytan – å sju meter djup.

På alla tänkbara sätt en lämplig vattenreservoar, konstaterade Dufva.

För nog skulle det gå att leda vatten från sjön till gården.

Om det bara fanns en tunnel…

200 år tidigare hade samma tankebana närapå slutat i katastrof.

Lina gårds dåvarande ägare – Gustav II Adolfs hovapotekare Caspar Kenig – har insett potentialen i Malmsjön, och gett sig i kast med ett tunnelprojekt hela vägen fram till gården.

Men en viktig detalj glöms bort under arbetes gång.

Det byggs aldrig någon dammlucka – så när tunneln är klar forsar vattnet ut och dränker markerna söder om sjön.

Tunneln förstörs. Fiaskot är ett faktum.

När Nils Dufva två sekel senare gör om försöket, är förberedelserna bättre.

Den bästa muskelkraft Svea Rike kan uppbåda anländer på beställning: ett lag med starka arbetskarlar från Dalarna.

Tillsammans gräver dom den 300 meter långa tunneln, med valv av stora sprängstenar och golv av trä, genom Enhörnaåsens sand och grus – från Malmsjöns sydliga spets, ner till bäcken ett hundratal meter från Enhörnavägen.

Å uppe vid Malmsjön konstrueras en dammlucka, som gör det möjligt för Dufva och tjänstefolket på gården att reglera vattenflödet i tunneln.

Vattentillgången är säkrad.

Å fiffige Dufva har dessutom lyckats undvika en liknande översvämning som en viss apotekare en gång i tiden orsakade.

Idag är Rysstunneln mest känd som fornlämning, ett fantasieggande historiskt minne och en Reid-runa på traktens kartor och informationsskyltar.

Tunnelmynningen vid Malmsjön är av säkerhetsskäl igensatt med ett robust järngaller.

Rasrisken är helt enkelt för stor, för den som har mod nog att vilja besöka Bergskungens sal under jord.

Men många Södertäljebor – mest grabbar förmodligen – minns säkert fortfarande hur de som unga kunde ge sig av på långa upptäcktsfärder in i Rysstunneln.

Krypandes på såriga sommarknän kunde de – för inte så längesen – färdas en bra bit in i det hala och fuktiga, men ack så spännande och förbjudna mörkret.

Du känner säkert till 91:an Karlsson.

Eller Mandel Karlsson, som han egentligen heter, den oskuldsfulle värnpliktssoldaten vid Klackamo regemente.

Han som svärmar för den ljuva Elvira, konkurrerar med den elake 87:an Axelsson – å som gör allt han kan för att slippa sopa och skala potatis.

91:an såg dagens ljus för första gången sommaren 1932, i tidskriften Allt för alla.

Då utan pratbubblor och med rimmade textsnuttar.

Men den 91:an vi är vana att se – med sin märkliga förmåga att till slut alltid dra det längsta strået – utvecklades i Enhörna.

Det var här han tillbringade sina ungdomsår, skulle man kunna säga.

Här bodde nämligen hans skapare, Rudolf Petersson, tillsammans med hustrun Asta.

Här stod ritbordet där idéerna kläddes i bläck, där 91:ans alla mödor och besvär blev verklighet.

Rudolf Petersson var redan som ung en talangfull karikatyrtecknare.

Under lumpartiden på I16 i Halmstad, stötte han på många av figurerna som så småningom skulle få låna ut både utseende och karaktär åt persongalleriet i 91:an-serien:

officerare med namn som korpral Revär, major Morgonkröök och överste Gyllenskalp.

Efter avklarade studier vid Valands konstskola i Göteborg – och ett tioårigt äventyr i USA som reportagetecknare på Cleveland News i Ohio – återvände Rudolf och hustrun Asta till Sverige år 1931.

Som den första tecknade svenska originalserien blev 91:an en omedelbar succé.

Figurens vänliga sinne slog an något i den svenska folksjälen, å läsarna tog honom till sig.

Men Rudolf Petersson var en känslig natur – ångestfylld och en smula folkskygg.

Han hade det dokumenterat svårt med sociala kontakter, vilket han – utan vidare framgång – försökte bota med alkohol.

För att Rudolf skulle få lugn och arbetsro sökte sig makarna bort från Stockholms krogliv.

Sommaren 1941 köpte de Andersberg, ett rött hus med vita knutar långt ute på landet i Ytterenhörna.

Där blev Rudolf Petersson snabbt en lokal profil.

Han deltog i livet på bygden så långt hälsan tillät, å gladde sig åt att folket i trakten visade respekt och lät honom vara ifred.

Han arbetade på morgonen, när sinnet var fräscht och fantasin vaken.

Å han testade ofta sina uppslag till berättelser på hustrun – för om Asta skrattade visste Rudolf att det även skulle fungera på läsarna.

När 91:an fick en egen tidning, år 1956, började arbetsbördan bli för tung.

Å när Asta tre år senare gick bort, började Rudolf överlåta delar av tecknandet åt andra.

Sedan 1970 ligger Rudolf Petersson begravd på kyrkogården vid Ytterenhörna kyrka.

Men hans skapelse, 91:an Karlsson, lever vidare – inte minst på Hembygdsmuseet i Överenhörna, där en mängd originalteckningar finns bevarade.

Efter Rudolfs bortgång har 91:an haft över 20 olika tecknare, å han ses fortfarande varje vecka i Året runt – hygglig som alltid, klädd i sin skrynkliga blå uniform.

Mellan åren 1946 och 1977 gjordes inte mindre än åtta filmer om 91:an.

Han står sedan 1993 staty på Storgatan i Halmstad – å än idag ges det varje år ut ett julalbum om Mandel Karlssons upptåg.

91:an har hunnit fylla 91 – men han är onekligen still going strong.

Pampigt. Storslaget. Makalöst.

Valvet ovanför huvudingången har sett mängder av människor komma och gå – i över 100 år.

Dom knubbiga takkupolerna andas kontinental flärd, väcker doftminnen av solvarma gränder och bränd lera vid Medelhavet.

Badhotellet är ett av Södertäljes mest älskade hus – men under fasadens eleganta skönhet ruvar en spännande historia.

I mitten av 1800-talet är badliv hetaste hett i Europa.

Å när den världsberömde kemisten Jöns Jacob Berzelius klassar vattnet i Tore källa som ”ett av de renast källvatten man kunde träffa på”, går startskottet för en ordentlig badortsfeber även i Södertälje.

Ett imponerande badhus byggs – å en badpark med brunnsmusik anläggs mitt i stan.

Succén är snart ett faktum.

Turismen blomstrar och badgästerna strömmar in.

Den nya idyllen erbjuder allt eliten från huvudstan uppskattar: hälsosamt vatten, lummiga promenadstråk, en modern badpark – å ett societetshus att umgås med likasinnade i.

Stockholmarna njuter av att inte längre behöva resa till Marstrand, Mölle eller Loka brunn för prima källvatten – å de allra rikaste börjar snart bygga sina egna sommarvillor i stan.

Samtidigt växer behovet av nya hotell och pensionat.

Under 1800-talets sista år står badortsepoken på sin absoluta höjdpunkt.

Samma år – 1899 – byggs den iögonfallande gräddbakelsen av snickarglädje, balkonger, burspråk och glasverandor på Järnagatan.

Badhotellet ser dagens ljus – å det dröjer inte länge förrän sällskapsrummen och den stora matsalen i hotellets undervåning fylls av dofter, glasklirr, musik, cigarrök och sorl.

Men åren går och världen förändras.

Allvaret träder in.

Under 1900-talet avlöser världskrigen varandra, å det bekymmersfria badortslivet i Södertälje bleknar alltmer till ett minne från en svunnen tid.

Badhotellet byter namn till Hotel Bristol – ett ”Bad Hotel” gör ingen vidare reklam för sig när det engelska språket nu dominerar världsscenen.

1970-talet innebär slutet för hotellrörelsen.

Själen flyttar ut från Järnagatan, å rummen byggs om till kommunala kontor.

Efter några år går även restaurangen i konkurs och en karusell följer av ägarbyten, svag ekonomi, skatteskulder, spritstölder och misstänkt anlagda bränder.

Allt går så långt att krögaren, en dag på 1980-talet, sätter in sin egen dödsannons i DN – i ett misslyckat försök att få lite andrum från skulder och misär.

Hotel Bristol blir Jacob Oscar.

Å så småningom Madame Tussaud.

Röda plyschtapeter misstänks vara botemedlet på framgångsförbannelsen, men inte ens en väl tilltagen discokula i taket lyckas vända skutan och bringa välstånd till etablissemanget.

Allt faller.

Den en gång så vackra bygganden sjunker allt djupare ner i sitt eftersatta elände – tills en dag 1994, då Södertälje kommun gör en hjälteinsats och räddar Badhotellet, som då balanserar längs avgrundens kant.

Tiderna har förändrats sedan badortens glansdagar.

Men än idag skimrar den kontinentala flärdens magi kring en av landets mest uttrycksfulla byggnader.

I konkurrens med Stockholms stadshus, Dramaten och Universitetsbiblioteket i Lund, röstades Badhotellet för några år sedan fram till Sverige 29:e vackraste byggnad.

Inte illa, för Täljes egen lilla gräddbakelse, som numera fungerar som kontorshotell och hyser en vårdcentral istället för långväga badgäster.

Just det, dom röda plyschtapeterna och discokulan är förresten borta sedan länge!

Utanför Mörkö, mitt i Himmerfjärden, i inloppet till Södertälje, ligger den.

Ön.

Som ett hinder mitt i farleden, med sin märkliga natur som påminner om den på Gotland.

Här trivs orkidéer och andra ovanliga växter.

Här blandas hänförande havsutsikt med ett spektakulärt kalkstensbrott, 35 meter djupt och numera sötvattenfyllt.

En lämning, ett minne, från åratal av gruvdrift.

Kanske har det … opraktiska läget bidragit till namnet på ön.

Ohagsön. Obehagsön.

Eller kort och gott Oaxen.

Så länge nån kan minnas har Oaxen – liksom större delen av Mörkö – tillhört den välkända jordägarsläkten Bonde, med säte på Hörningsholms slott.

I sekel efter sekel berättar historieböckerna om Oaxen som en obebodd ö med fina betesmarker för vilt och tamboskap.

Men under dom frodiga fälten och markerna lurar en hemlighet – en ovärderlig naturtillgång – som när den upptäcks och förädlas ska komma att förändra synen på ön för all framtid.

Under mitten av 1800-talet har byggandet i Sverige utvecklats och halvt om halvt börjat industrialiseras.

Efterfrågan på material är stor. Det råder ett skriande behov av cement och murbruk, som till stora delar tillverkas av bränd kalk – krossad kalksten som hettats upp till 1 100 helvetiska grader i en väldig brännugn.

Glädjande nog för släkten Bonde består hela Oaxen, och systerön Karta, av kalkstensberg.

Kalkbrytningen på ön tar ordentlig fart när friherre Knut Bonde på Fållnäs arrenderar marken av släktingarna på Mörkö, å startar bolaget Karta & Oaxens Kalkbruk.

Men när friherren plötsligt avlider kort därefter, tvingas hans hustru, Florence Bonde, ta över verksamheten.

Lyckligtvis visar sig Florence ha utmärkt näsa för affärer.

Friherrinnan driver kalkbruket med stor framgång, utvecklar det till en stor industri – å när hon så småningom går ur tiden, år 1900, är Florence Bonde en förmögen kvinna.

I takt med framgångarna i kalkbranschen, förvandlas Oaxen till en ö full av liv.

Det stora kalkbrottet mitt på ön – Kroksbrottet – öppnas upp.

Å nio stora, rytande kalkugnar eldas igång.

Ett samhälle uppstår – med bostäder för arbetarna, en skola, en ståndsmässig disponentvilla och, så småningom, en affär.

1974 skjuts det sista skottet i kalkbrottet.

Brytningen läggs ner – å tillvaron på ön förändras än en gång. Oaxen blir en plats för i huvudsak sommarboende, å för en och annan seglare på jakt efter en trygg natthamn.

Men allt tycks gå i cykler.

På senare år har ön mitt i Himmerfjärden fått nytt liv.

Från 1994 till 2013 drev krögarparet Magnus Ek och Agneta Green Oaxen Skärgårdskrog i den gamla disponentvillan – innan verksamheten flyttade till Djurgården i Stockholm, men behöll sitt namn.

Krogen blev ett fenomen, en märkvärdighet som attraherade gäster från när och fjärran – å som 2007 knep en imponerade 39:ondeplats över världens bästa restauranger.

En matupplevelse värd en resa, som det brukar heta.

Fine Dining i all ära – men av dom nio rytande kalkugnarna, som en gång i tiden utgjorde öns hjärta och pulsåder, finns idag bara en kvar.

Ettans kalkugn tornar alltjämt som ett blygsamt minnesmärke över ön – en påminnelse om Oaxens historia till nutida besökare.

Kanalparken.

Så kallas den lilla parken framför katolska kyrkan, intill Mälarbron, än idag.

Men platsen har numera ett annat officiellt namn.

Zacharias Anthelius park.

Zacharias Anthelius – vem är det?

Vi får resa tillbaka ända till 1600-talet för att träffa på honom.

Närmare bestämt till 1623 – vid tiden då kung Gustav II Adolf just hade grundat Norrtälje, å staden som tidigare bara hade hetat Tälje, fick bli Södertälje.

Det råder osäkra tider i 1600-talets Sverige.

Sigismund, den katolske kungen av Polen, har avsatts som kung av Sverige – men ryktet går om att han vill försöka återta den svenska kronan.

Det svenska försvaret samlar sina stridskrafter i Södertälje, vid den här tiden en oansenlig och eftersatt stad.

Täljeborna klagar å är en nagel i ögat på kronan.

För att få slut på folkets klagosång ger kungen, och rikskansler Axel Oxenstierna, staden något som inte finns någon annanstans i landet.

En kunglig, välutbildad borgmästare.

Zacharias Anthelius.

Anthelius är en skicklig tjänsteman, rent av överkvalificerad för uppdraget.

Han skrider snabbt till verket med att försöka lösa stadens problem.

För att Södertälje ska komma på fötter igen, ansöker han om skattelättnader hos Kronan.

Men hans viktigaste uppgift blir att ta fram förslag till nya stadsprivilegier – något som skulle ge Södertäljes borgare möjlighet att bedriva handel och försörja sig, utan att inkräkta på Stockholms intressen och inkomster.

För det skulle kungen och rikskanslern aldrig acceptera.

Anthelius har att göra. Kring påsk 1624 ska det hållas riksdag i Stockholm, å borgmästaren är tilltänkt som en av Södertäljes delegater.

Men då briserar en enorm skandal. En hemlighet uppdagas, som ställer allt på ända.

Drottning Maria Eleonoras italienske lutspelare, Veraldi, avslöjar att Zacharias Anthelius – i hemlighet – är katolik.

I det strikt lutherska Sverige – å med det överhängande hotet från den katolske Sigismund i Polen – är Anthelius brott av värsta sort.

Tillsammans med ett gäng andra konspiratörer, som misstänks ha försökt förgifta kung Gustav Adolf, anklagas Zacharias Anthelius för högförräderi.

När slöjan nu har fallit är alla medel tillåtna.

Anthelius och hans medanklagade ställs inför rätta – och torteras – i jakt på sanningen.

Varken högförräderi eller förgiftningsplaner kan bevisas, men katolicismen är illa nog.

Zacharias Anthelius å hans vänner döms till döden.

Lördag, 11 september 1624.

Södertäljes borgmästare, Zacharias Anthelius, förs tillsammans med vännen Jöran Bähr, även han hemlig katolik, den korta biten från fångtronet på Stockholms slott till Stortorget.

Hela Stockholm är på plats för att bevittna skådespelet.

Å mitt i den uppeldade folkmassan på torget reser sig en schavott – där bödeln väntar med sitt nyslipade svärd.

Två gånger lyfter bödeln svärdet. Två huvuden skiljs från sina kroppar.

Men till skillnad från många andra avrättade fångar, slipper Anthelius och hans kompanjon få sin avhuggna huvuden spetsade på pålar.

De begravs istället på Riddarholmen, intill det gamla Gråmunkesklostret.

För Södertälje är skandalen pinsam.

Men inom kort ska namnet Zacharias Anthelius vara så gott som bortglömt.

Å så skulle det förbli – tills han, nästan 400 år efter sin död, fick en park uppkallad efter sig.

Kringlor! Här vare kringlor!

Här vare ekta Södertäljekringlor!

I mitten av 1800-talet kunde kvinnor, som på egen hand behövde försörja sin familj, sälja småbröd – pepparkakor och kringlor – på gator och torg.

I Södertälje levde fenomenet kvar tillräckligt länge för att bli en symbol för staden.

Södertälje, känt för sina kringlor – å sina kringelgummor.

Året är 1836.

Dalkullan Anna Carolina Berglund är ny i stan – och lite nervös.

Hon har just flyttat till Södertälje och tagit arbete hos en familj på en stor gård.

Arbetet går fint, men Anna Carolina känner hur hennes kinder hettar och pulsen ökar varje gång hon möter blicken hos sonen i familjen, Bernhard Ludwig Grewesmühl.

Dom unga fattar tycke för varandra. Dom gifter sig och får fyra barn – men trots att hjärtat har sagt sitt, visar sig maken vara en komplett odugling.

Anna Carolina har visserligen gift upp sig, men med en sån odugling till make inser hon att familjens försörjning kommer hamna på hennes axlar.

Hon petar bland slantarna i botten av sin läderportmonnä, kavlar upp ärmarna å bestämmer sig för att satsa – på kringlor.

Helt rätt i tiden, ska det visa sig.

Anna Carolina Grewesmühl var långt ifrån den enda kringelbagerskan i Södertälje vid den här tiden, men hon var skickligare och bättre på marknadsföring än dom flesta.

Å hon hade sina knep för att slå vakt om platsen som stadens nummer ett.

I dimman från mjöldammet och hettan från de brinnande bakugnarna, vägde och mätte Anna Carolina själv – med knivskarp precision – upp vartenda gram och varenda deciliter av dom topphemliga kringelingredienserna.

Men när det vankades försäljning fick dom sluga kringelgummorna ta över showen.

Klädda i huckle och förkläde, å med en flätad korg svängande på underarmen, krängde dom nybakade kringlor vid stadens tågstationer å slussen.

Med tiden blev Södertäljekringlorna så pass populära att dom gick på export till utlandet, såldes till fina damer i Stockholm – å på marknader i andra delar av Sverige.

Kringelbakandet levde kvar i staden en bra bit in på 1950-talet.

Men vid det laget hade världen börjat förändras, med nya resvanor och smakpreferenser som följd.

Tiden hade hunnit ikapp Södertäljes enkla signaturbakverk.

In i det sista såldes kringlor vid fjärrtågsstationen Södertälje Södra, men då oftast av så kallade kringelpojkar – istället för dom smått framfusiga kringelgummorna från förr.

En av dom mest framgångsrika kringelpojkarna var ishockeyförbundets legendariske ordförande Rickard Fagerlund. Han har själv berättat hur han, som grabb, brukade ta cykeln ner till stationen tidigt om morgnarna för att sälja kringlor till resenärer ombord på passerande militärtåg.

Å inte sällan låtsades Rickard och hans kringelkompanjoner fumla med slantarna, så tåget hann gå innan dom hunnit ge tillbaka växeln.

Än idag är kringlan en stark symbol i Södertälje.

Som logotyp för ett stort antal föreningar och företag, på skyltar och souvenirer – å som namn på ett varuhus mitt i stan.

Världens kanske äldsta kringla finns förresten bevarad på Torekällbergets museum.

Den bakades på 1890-talet – å ser, av allt att döma, fullt ätbar ut än idag.

Sevärdhet, filmstjärna och världsmästarinna. Allt i ett.

Ångfartyget Ejdern är en klassisk skönhet, en självklar prydnad i Södertäljes stadsbild.

Ett flytande mirakel är hon – världens äldsta koleldade propellerdrivna ångfartyg med originalångmaskin.

Hennes spännande livshistoria tar sin början år 1880 bland skeppsvarven i Göteborg.

Vid födseln är S/S Ejdern ett skruvångfartyg – å i sin barndom trafikerar hon Västkustens bedårande skärgård, som en slags sofistikerad sommarfärja mellan öarna.

Vi spolar fram till 1906 – ett nytt århundrade.

Ejdern har hunnit fylla 25.

På andra sidan landet har pengar bytt ägare, å snart kommer ett brev som gör gällande att lilla Ejdern har blivit värvad till Södertälje Ångslups AB.

Hon ska bli fraktbåt – ett ärofyllt uppdrag.

I många år därefter transporterar Ejdern gods från Södertälje ut till Mörkö, å släpar tunga pråmar över Björkfjärdens vågor på Mälaren.

Från 1914 är kapten Fredmark hennes ständige följeslagare och befälhavare – först som anställd i Ångslupsbolaget, senare som ägare.

Åren går å Ejdern arbetar hårt – hon älskar att synas å stå i centrum.

På lediga stunder extraknäcker hon som skådespelerska i tv-serier och filmer, bland annat i blivande klassiker som Hemsöborna och Kejsaren av Portugallien.

Men tidens tand biter hårt även på en ångbåt.

När kapten Fredmark 1958 överlåter henne till Södertälje, är Ejdern i risigt skick.

Men pigg som hon är, för sin ålder, går hon ytterligare någon sommar med simskolebarn ute vid Havsbadet, innan hon läggs vid kaj och arrenderas ut som cafébåt med våfflor på menyn.

Men när Marenbron ska byggas 1962 kan Ejdern inte längre ligga kvar och guppa vid sin bekväma kajplats.

Hennes forna glans har nu falnat betänkligt. Hon har blivit vandaliserad å är en sorglig syn.

Men Södertälje vill inte lägga pengar på att renovera en gammal ångbåt, å Ejdern börjar snart inse att hennes dagar är räknade.

Torekällberget erbjuds ta hand om henne, men tackar nej – å den 1 oktober 1963 beslutar Hamnstyrelsen att Ejdern ska få sin sista vila i det mörka havsdjupet, på botten utanför ön Landsort.

Men räddningen kommer i sista stund.

Samma dag som dödsdomen formellt undertecknas, köper hamnkapten Gert Ekström Ejdern för 150 kronor, å låter bogsera in henne till Stockholm.

Det är nu underverket ska ske: Ejdern ska äntligen få livsgnistan tillbaka.

Året är 1964.

Ett stort antal eldsjälar kämpar med att återställa Ejdern till hennes ursprungliga skick – en vågornas stjärna, en första klassens skönhet!

Med stor vördnad lyckas man återskapa hennes utseende från tiden kring år 1900.

Hon föräras med en nygammal styrhytt och aktersalong – å hennes hjärta, den tystgående koleldade maskinen som driver henne framåt, återinstalleras.

Numera körs hon i trafik av en grupp hängivna entusiaster i Museiföreningen Ångfartyget Ejdern, som håller henne i gott skick.

En dam av Ejderns ålder kräver nämligen ett och annat ansiktslyft med jämna mellanrum.

Ejdern har en given plats i många Södertäljehjärtan.

Därför känns det extra fint när hon än idag – lastad med turister eller ett bröllopsfölje – lägger ut från sin kajplats vid Borgmästarudden, å tuffar ut på Mälaren.